Under flera år fick vi ofta frågor från främst kommuner varför vi inte kunde ta ett helhetsgrepp på gästhamnar och fritidsbåtsplatser. Man kände från kommunalt håll att det inte var en del av kommunernas kärnverksamhet att tillhandahålla båtplatser för fritidsbåtar. På samma sätt som campingplatsernas privatisering för 20–25 år sedan ville man också släppa ifrån sig fritidsbåtshamnarna.
Det är lätt att förstå hur kommunerna resonerade. En gästhamn är öppen några intensiva månader om året. Den kräver personal på kvällar och helger, bryggor som ska underhållas, el och vatten som ska fungera, toaletter och duschar som ska städas flera gånger om dagen när trycket är som störst. Samtidigt är hamnen ofta stadens ansikte mot vattnet och det första en besökare möter. Kraven är alltså höga, men verksamheten ligger långt från det en kommunal förvaltning vanligen ägnar sig åt.
Vad campingplatserna lärde oss
Jämförelsen med campingplatserna säger mycket. Även de var länge en kommunal angelägenhet: en gräsyta, ett servicehus och en vaktmästare. När driften lämnades över till aktörer som hade gästerna som sitt huvudsakliga uppdrag förändrades mycket. På många håll höjdes standarden och utbudet breddades. Marken var ofta fortfarande kommunens, och platsen fortsatte att vara en tillgång för orten, men ansvaret för vardagen låg hos någon som kunde ägna sig åt det på heltid.
Fritidsbåtshamnarna befann sig i ett liknande läge. Skillnaden är att en hamn är mer tekniskt krävande än en campingplats. Bryggor, bojar, förtöjningar, muddrade djup, sjömack och sugtömning ställer krav på kunnande om både sjö och teknik. Det räcker inte att vara en god värd; man måste också förstå vad som händer när sydvästen friskar i och sextio båtar ligger på svaj i samma bassäng.
Vad kommunen vinner – och vad som måste bestå
För en kommun handlar frågan sällan om att bli av med hamnen. Tvärtom: läget vid vattnet är ofta ortens främsta tillgång, och ingen vill se det förfalla. Det man vill slippa är att vara arbetsgivare för hamnvärdar, jourhavande när en brygga släpper i en höststorm och beställare av allt från bojkätting till duschdraperier. Med en operatör som har hamnar som sitt yrke kan kommunen ägna sig åt det den är bäst på, nämligen att planera för orten som helhet, och ändå ha en hamn som sköts.
Samtidigt finns det saker som inte får gå förlorade. En stadshamn är ett offentligt rum. Kajen ska vara öppen för den som vill promenera, fiska krabbor med barnen eller bara titta på båtarna. De lokala båtägarna, som kanske har haft samma plats i decennier, ska känna att hamnen fortfarande är deras. Det är en balans, och vi har alltid sett det som vår uppgift att hålla den – inte kommunens uppgift att bevaka oss.
Prioriterat område
Vi kände tidigt inom Viamaregruppen att detta borde vara ett prioriterat område för oss att verka inom. Främst för att det verkligen behövs fler och bättre båtplatser för de båtintresserade, men också för att locka till sig och behålla nya båtmänniskor som är vana vid en helt annan servicenivå genom andra semesterupplevelser än från båtlivet.
Den sista meningen förtjänar en förklaring. Den som har vuxit upp med båt accepterar mycket: kalla duschar, mynt som tar slut, en hamnvärd som dyker upp någon gång efter middagen. Den som kommer ny till båtlivet jämför i stället med hotellet, fjällanläggningen eller charterresan. Där finns det en reception, tydlig information och någon som tar ansvar när något går fel. Om båtlivet ska växa, och inte bara föras vidare inom samma familjer, måste hamnarna vara lika välkomnande som resten av semestersverige.
Systerföretagen och det gemensamma nätverket
Tillsammans med produkter och tjänster från våra övriga systerföretag i koncernen och våra gemensamma nätverk insåg vi att vårt erbjudande blir det absolut konkurrenskraftigaste på marknaden. En marina är aldrig bara bryggor. Båtägaren behöver assistans när motorn stannar, utbildning när besättningen är ovan, kommunikation när mobilen saknar täckning och någonstans att vända sig när båten ska tas upp för vintern. Inom Viamaregruppen fanns redan verksamheter som arbetade med flera av de frågorna. Det gjorde att vi kunde tänka på båtägarens hela år och inte bara på natten i gästhamnen.
Det gemensamma nätverket är minst lika viktigt som de enskilda tjänsterna. Kontakter med leverantörer, försäkringsbolag, seglarorganisationer och lokala företag gör att en nyöppnad hamn inte behöver börja från noll. En rutin som har prövats i en hamn kan föras över till nästa, och ett samarbete som har uppskattats av gästerna en sommar kan utvidgas till fler orter året därpå. Så fungerade det till exempel när ett välkomstkit till gästhamnsbesökarna blev så uppskattat att samarbetet fortsatte även följande säsong.
När vi ställde ut på båtmässorna gjorde vi det tillsammans med systerbolagen. Det var inte en tillfällighet utan ett uttryck för samma idé: att den som äger en båt ska mötas av ett sammanhållet erbjudande.